it's just all so sad

I'm sitting at the office writing on my internship report for NHTV. I'm finishing it up with a conclusion. The conclusion is suppose to be a thank you to the company, and the experience I have had in London and during my placement period, and it just makes it all feel sad. In my writing I have to write like I'm not here anymore. Like I'm sitting by my desk in my room typing on my laptop.

Tomorrow it's my last day at the office, and I know I will still be in London until August but it makes me think how fast time has flown. My placement will be over tomorrow, and I will probably never sit behind this desk again.

I have 6 weeks left in London, and the first two will be filled with stressful report writing until I can finally relax and have some summer holiday. I want that day to come, but at the same time not cos that means I only have four weeks left in England. 

What do you do when you have found happiness but are  forced to leave?

I have found a life in London, the London life, and it suits me.

It seems like the only thing I do is saying 'Goodbye' to people I love.

Like I am always leaving. 

Why can't we just all live on one island?

when its done its done

if live wasn't crazy before I have definitely made it worse. Wasn't enough that I lost my laptop, and that I still haven't got a new one? Obviously not, since I have looked wrong at my Uni deadlines..aaah! Instead of four weeks until they are due it is 3 weeks.....in 2sec I lost a week of work and I right now have no idea how to pull this off.

I had so many things I wanted to do which I can't or just have to wait. I have to force myself into becoming a muscle and not to tempt myself into socializing with anyone. It's gonna be five days of just writing. Listening to music and writing. Not talking to anyone, just writing!

Looking forward to my four day break for the weekend with my parents and the people I love the most. Fingers crossed my report will by done by then otherwise it will be some long nights when everybody else is sleeping. Gosh! Why am I doing this to myself?

Ok, life isn't too bad. Had a lovely study break on Saturday for a day out with these lovely people at Radio 1's Hackney weekend.

Hm...I think this one was taken during the performance of Swedish House Mafia :)

Time to show your true colours

Tonight its time to show your true colours. I know that I'm absolutely in love with both London and the UK, but I will always be a Swede.

And tonight I will be a proud Swede when Sweden crushes England in the Euro 2012.

Come on Sweden and show them what we are made of!

holiday snaps

even if I hate being on pictures I somehow managed to be caught on some during our holiday to beautiful Tenerife.

How things can change

Just nu känns det som att jag inte kan hålla i verkligheten. Jag håller ett hårt tag om den, men den förändras och jag förstår inte varför. Visst med tiden blir man äldre och man utvecklas och ändras, men inom loppet av några veckor, dagar, timmar.....hur funkar det? Hur är det möjligt? Är det så svårt att leva efter vad man en gång sagt? Ska allt bara komma från ett håll?

Är det rättvist att en ger och den andra bara tar. Den lycka som infinner sig när man får ett leende tillbaka, när man får bekräftelse. Varför ska det vara så svårt? Hur kan man ena stunden sitta och skratta och ge utav sig själv för att sedan vara främlingar. Är känslor så skrämmande?

Som sagt det krävs två för att dansa tango.

why why why?

first of all it goes against my principals but I'm way to lazy to write in Swedish on a British keyboard. first of all it is really annoying to read and second, it takes too long time typing the extra letters. so for now the blog will be English......

why? some of you might think. because my laptop got stolen during the weekend. I know what you think....again? Yes Yes Yes and Yes again! I'm starting to take it personal. that I'm just not meant to have a laptop or any technical stuff whatsoever. why do I always lose things? I'm a walking disaster.

a weekend that was supposed to be packed with just fun things we're now changed into typing and re-writing papers for work, puh! (to be honest,or tbh since I'm soooo cool, I had a lot of fun as well) and I was sitting in the sun sooo YES I know what you're thinking....I look like a salami with all my freckles, or an older version of pippi longstocking. 

we survived

hela kontoret är på väg till fitcamp i west hampstead. nästan alla var förväntansfulla haha 

stationerna börjar sättas upp och tanken slår oss för första gången att vi är i en park en solig kväll.....det var väldigt mycket publik med vin, öl och picknick korgar. gissa om vi var avis?

haha bara älskar allas förväntansfulla miner 5min innan start 

uppvärmning 

we made it!

it's official

jag har fått mitt schema för mitt sista år på NHTV och mitt sista halvår i Holland! det är så så galet.

jag har ett papper där det står svart på vitt att jag tar examen den 5e juli 2013, inte om eller kanske utan på exakt den dagen kommer jag få ett papper överlämnat i mina händer med mitt namn och massa siffror. 

siffror som representerar många hundratals timmar av plugg, hundratals timmar av skrivande, hundratals timmar utav föreläsningar, hundratals timmar utav frustration, men också många ögonblick utav glädje, lycka och lättnad.

efter att ha sett mitt schema kommer jag vara överlycklig om jag överlever detta året. det blir inte mycket ledigt. det kommer vara mycket jobb, men det kommer det vara värt. mina planer för det kommande året börjar redan formas.

den 22e mars är jag fri från Holland. den 5e juli är jag fri från NHTV.

jag längtar.

sometimes you're just better of....

ibland mår man bara bättre utav att inte veta. att inte veta allt om allting.

nyfikenheten tar oftast över och den inre rösten som försöker bromsa och hålla en tillbaka.

det är inte meningen att man ska veta allt. det är inte meningen att man ska veta vad någon har sagt under hela sin livstid. alla anpassar sig och beter sig olika när de är med olika vänner. man väljer att visa vissa sidor framför andra. man väljer att dölja saker.

man ska inte tjuvlyssna på samtal som det inte är meningen att man ska höra. man ska inte läsa saker som inte var menat för en att läsa. man ska inte veta allt. jag avskyr att inte veta saker, men den här gången önskar jag nog att jag inte visste.

love story

fick fribiljetter igår till musikalen Ghost. kommer ni till London de kommande månaderna så måste ni se denna. jag har aldrig sett filmen och hade ingen aning om vad den handlade om, men efter att ha sett musikalen så måste jag bara se filmen.

kärleken mellan de båda var så äkta. de måsta vara ett äkta par (eftersom de kysstes även efter musikalen var klar). känslorna kändes så äkta. tårarna var från sorg. skratten och leenden var borta och kunde inte fejkas eller trollas fram längre. tomheten var tom och den fyllde oss alla som drogs in i handlingen och vardagen av Molly och Sam.

om jag var svarsjuk..? absolut! men jag hade ju självklart föredragit om mannen i mitt liv inte hade blivit nerskjuten utav en penga-galen "så-kallad-vän".

escape the rain

kan knappt vänta. jag ska få en hel vecka med sol och bad. kommer knappt ihåg sist jag var på en fulländad solsemester. inte hälsa på vänner eller familj. inte att åka på uppdrag utav skolan, utan bara att åka dit för att ha semester.

jag ska rymma ifrån regnet och verkligheten. jag ska gå långa rundor på stranden. ligga på en solstol vid poolen. spela volleyboll och pingis. kanske till och med simma en runda i poolen (för havet går jag inte i närheten av). gå ut och äta varje kväll. dricka vin. äta fruktsallad och glass, så det sprutar ur öronen. gå runt i bikini och strandklänningar. försöka få en normal (läs någorlunda brun) solbränna. så för-arbetat för börja på gymmets solarie, så inte kroppen får en total chock utav att känna solens strålar. 

om fem veckor bär det av!

sisters & the city

åh det ska bli så härligt! 

visst, sist vi gjorde en storstad ihop så var det bara vi men nu kan väl en man eller två få följa med.

då var vi i Stockholm nu blir det London.

ska bli så kul att hon ska få uppleva och leva mitt liv. i mitt rum. åka min tunnelbana och gå ner mina gator.

att få visa min vardag för någon som står mig så nära, men som aldrig får uppleva den med mig.

timmarna är fullspäckade och jag kommer vara död efter att vara fullpackad med energi och lycka. tur att jag har en helg att vila. men nu blir det ingen vila för nu ska vi ha kul!

character or no character?

efter en hel kväll, och en del utav eftermiddagen, med att bryta ner någons personlighet, deras karaktär, vad de sa, hur de såg ut och försöka lära känna någon efter 5 minuter....så känns det väldigt knäckande att sitta och dissekera person efter person. att sitta och prata öppet om en bunt med människor som man inte ens känner. att bara döma dem utifrån ett 5 minuter långt samtal. jag blir chockad över hur besviken man kan bli över en människa man inte ens känner. hur lätt det att döma någon.

en personlighet har blivit framröstad och dissekerad utav hela huset. minsta lilla steg, rörelse och andetag har blivit bedömt, vissa utav oss mer imponerade än andra. jag var mindre imponerad och besvikelsen som spred sig över mig under kvällen är jag inte stolt över. valet är gjort och nu kan vi bara vänta och se....det kommer bli bra.

det är en ny personlighet som ska komma in i huset och en annan ska lämna.

"...grå tunga moln ser jag på min himmel, min himmel som är grå..."

den låten, med min omskrivning, borde vara Englands nationalsång.

en seg dag som denna när man bara känner sig trött och det man jobbar med är allmänt tråkigt, och det enda man längtar efter är att få gå hem. man tittar ut genom det lilla kontors fönstret och vad ser man? antingen så är det regn eller bara grått. grått, grått och grått. väderleken ser inte ut att förändras över de kommande dagarna heller.

tur är väl det att man vill gå hem. att allt annat runt omkring blomstrar. om bara mitt inre kunde spricka igenom och skänka sol. om bara mina fjärilar i magen och leende i själen kunde sprida sig över mitt ansikte när jag går genom den gråa staden. jag ler iallafall, ibland. jag ler när jag sover, jag ler i smyg. när man ler i sömnen, då är man lycklig. det leendet är aldrig krystat eller falskt. det är äkta. därför ler jag i sömnen, för jag är lycklig.

the circle of life

åh det är så mycket som snurrar i mitt huvud just nu. det är så mycket som jag inte vill tänka på som snurrar i mitt huvud just nu. det är så mycket jobbiga saker som måste tas tag i och jag vill inte. jag vill att allt ska vara enkelt, att jag kunde göra allting enkelt och sedan bara flyta med strömmen. varför finner jag mig själv ta beslut och sedan lätt och rörligt följa med i dess svängar, och när jag sedan närmar mig slutet så får jag börja simma i mot strömmen. jag vill inte. jag vill inte. jag orkar inte. varför kan inte allt vara lätt?

lika mycket som att jag inte vill detta. lika lätt som det är för mig att stänga det ute och låtsas, så måste det tas tag i. förr eller senare kan det inte undvikas längre. och jag ser min bubbla spräckas och mitt leende blekna. jag borstar av mina axlar och plockar ihop mig själv och går vidare. för det är vad jag gör, det är vad jag alltid har gjort.

The show must go on

this weekend.....

....har jag haft en oplanerad utgång efter vin och choklad på en filt på uppfarten

....pratat med en fin vän som för tillfället befinner sig i Israel <3

....tvättat all min tvätt, så tvättkorgen nu är tom

....kollat på alla avsnitt av svenska Big Brother (sorgligt men sant, så himla mycket kul dramatik)

....kollat på filmen "OneDay" i min OnePiece

...laddat ner spelet wordfeud på min iPhone, väldigt beroende framkallande

....städat mitt rum mer än en gång

.....pratat på Skype med föräldrarna

...ställt klockan på åtta för att ut och springa på morgonen

....handlat på Tesco, och gick en extra lång runda för att det skulle ta lång tid

allt detta bara för att undvika faktum att jag måste plugga!

i don't understand

jag förstår mig inte på människor som njuter utav att trycka ner andra. människor som helt enkelt är stolta över att dom är ärliga, vilket betyder att om de har något elakt att säga så kommer man göra det, varför säger man det? är det något att vara stolt över? 

de säger det för den andra personens "bästa".....men vems bästa är det egentligen för? det är stor skillnad mellan att vara ärlig och att vara elak, och om elak innebär att vara ärlig så ljuger jag ofta. visst alla har tråkiga dagar men man kan iallafall försöka inte ta ut det över andra, eller säga förlåt. jag vet, jag suger själv på att säga förlåt men jag försöker bättra mig.

varför kan inte alla hjälpa varandra utan att vara elaka?

hålla någon i handen och hjälpa dem på vägen.

Fun.

jag älskar denna låten just nu! på lördag då ska jag vara young :)

when two worlds collide

Usch! allting börjar jobba sig så nära inpå mig. jag har ju varit så duktig på att skjuta allting framför mig och ignorera mitt studentliv....är jag verkligen student fortfarande? jag trivs så bra med att jobba och ha ett vardagligt liv. att jobba 9-18 och sen äta, gå till gymmet och krypa ner i sängen, och sedan gå till puben nån kväll i veckan, och utgång eller annat mys på helgerna. det har varit jobbigt nog att göra alla rapport uppdateringar till min mentor, eftersom det lätt blir glömt i mitt jobbliv och att jag är allmänt trött på studentlivet. eller nej, jag är inte trött på studentlivet.....bara trött på att vara där jag är.

blev extra stolt över mig själv att jag satte ihop ett pluggschema för mig själv (nu ska jag bara följa det!). stressen blev knappast mindre när jag den senaste veckan fått mail från min mentor för mitt sista år. om bara några veckor ska jag göra ett profil-test av mig själv och jag är mer än nervös över detta. hur blir man godkänd på ett profil-test?

hennes sista mening i mailet var: "Only if I have comments on the results, I will contact you. Meanwhile. be excellent in what ever you undertake!" HJÄLP!

bjuder på en bild från min påskresa till Sverige.

strumpor och marsipan, vad mer kan man önska sig?

It's almost over

det sprider sig en lycka i hela kroppen när jag ser mitt svenska påskägg med choklad täckta skumkaniner, tuppar och kycklingar. på skrivbordet har jag ett multi-pack med små gula kycklingar som tittar på mig varje morgon. den klargula färgen och deras fluffiga yttre till tonerna av "If I die young" gör att varje morgon blir lite lättare. det är påsk, PÅSK!

inte nog med att hela mitt rum är fyllt med påsk sakor, godis och choklad, utan från och med söndag får jag även äta allt detta. fastan är över på söndag och jag ska verkligen njuta utav min första bit choklad. min gamle goa vän är tillbaka och jag längtar...!

check, check!

hade mitt första kundmöte igår, och det var ju inte med det minsta företaget utan ett utav de största budgethotell kedjorna i Europa. jag vet jag borde ha varit nervös. jag sa stup i kvarten att jag var nervös men känslan fanns inte där. jag hade inte svårt att äta. jag skrattade inte hysteriskt. jag hade inte gåshud. jag var inte stum utav rädslan och nervositeten. vi satt och väntade i receptionen och jag kände det mer som att jag skulle träffa en vän. en vän som jag ville hjälpa med den kunskap jag har lärt mig och ge dem de tips jag har fått under tiden jag har varit här. jag hade nog varit mer nervös om det var en kostym nisse med en elak arrogant attityd. 

det var en kvinna med svarta byxor och skjorta, som var trött efter att ha varit vaken under natten pga inbrott i ett utav hotelrummen. en kvinna som inte har tid att sköta sina plikter på internet och som bara ville ha hjälp, som tittade på oss med stora trötta ögon och bad oss att hjälpa henne i cyber världen eftersom hon hade nollkoll på hur utvecklingen är online.

första kundmötet, check!

No Regrets

det finns fortfarande en stark brinnande Hiphop tjej bakom den polerade ytan.

förstår inte hur man inte kan älska denna låten. kan knappt vänta tills Juni då jag får se honom live!

"I'm just being me"

"No regrets, no regrets, no point of crying over yesterday"

I can only look forward

jag kan bara se framåt. 

jag brukar alltid se tillbaka på saker som hänt, saker jag gjort, saker som sagts och folks förflutna.

men dom besluten har jag ju redan gjort, och hade jag inte gjort dem hade jag kanske inte varit var jag är idag. inte åkt dit jag varit. inte träffat folk jag träffat.

 jag kan inte döma folk för vad de gjort i det förflutna, speciellt om jag inte varit del utav det. 

jag tänker inte planera och organisera vad som kommer hända härnäst. jag kommer bara låta det ske.

jag kan bara se framåt, för bakåt är redan gjort.

det är gammalt och nu är nu.

random, just random

varför ska vi tjejer vara så jobbiga? varför måste vi över analysera allt? varför kan inte bara tankarna stängas av och vara avstängda? varför kan vi inte vara lite mer som killar och bara helt oförstående inte vara aktiva i omvärlden? varför kan det inte vara ombytta roller? att vi tjejer går runt i vår shopping, träning och dricka alldeles för mycket vin utan att tänka på killar eller pojkvänner, och sedan att killarna sitter hemma eller på jobbet och överanalyserar morgonen, kvällen och det oförklarliga sms:et från en tjej eller flickvän.


jag skulle inte bara njuta av tanken av att de måste leva med vad vi flesta tjejer tänker på, och analyserar hela dagarna, utan detta skulle kanske göra dem mer medvetna om vad de gör. jag ska göra precis som jag alltid gör.....gömma mitt huvud i sanden och ignorera mina tankar och omvärlden. leva i min bubbla och bestämma medvetet över den. jag kör mitt eget race och vill inte släppa någon in. det är alldeles för riskfullt och farligt. 

world record holder

jag och Brownie hav oss iväg till Thorpe park igår, en nöjespark precis utanför London. han skulle dit för ett PR-jobb för Dr.Pepper och fått fri biljetter, och man säger väl inte nej till något gratis, eller för den delen en nöjespark med en massa karuseller.

hela eventet var för att slå världsrekordet i hur många människor de kunde få plats med i ett par kalsonger, haha! jag skulle väl bara följa med som stöd, eller? NEJ, även jag blev indragen i kalsongerna, haha. slog vi rekordet? oooh ja! med hästlängder, så jag är nu med i Guiness world record book tillsammans med Dr.Pepper. Galen dag, eller?

varför alltid vara värst?

varför måste allt vara en tävling? varför måste man känna att man måste vara bättre än någon annan? det är vad jag fråga mig själv dagligen för jag har en tendens att göra allt till en utmaning och tävling. det är bra att utmana sig själv och att pusha, men ibland måste man bara säga nej. jag skyller på mitt tävlingssinne!

varje gång jag kommer till gymmet är det som att jag scannar rummet efter någon jag kan tävla emot. se om jag finner någon i min storlek och sedan göra alla övningar dubbelt så många eller med tyngre vikter. det låter väl helt okej? men ibland kommer jag till gymmet och in till kvällen klass och alla i rummet är killar. sist det hände kunde jag inte gå på nästintill en vecka. jag har aldrig i livet haft sådan träningsvärk. varenda muskel i mig skrek efter att få vila, men du vet vad man säger: walk it off

igår hittade jag ännu en motståndare, så vi får väl se om jag kan röra mig i mina högklackade spetsskor på galamiddagen ikväll, eller om jag kommer se ut som en gammal pensionär som glömt käppen hemma.

there is a first for everything

denna helgen har jag avverkat den första husfesten. jag har nu blivit officiellt introducerad som en rumskompis och jag har fått träffa mycket utav de "vanliga" kompisarna som kommer på festerna. alla namn jag har hört har nu fått ett ansikte och en personlighet.

festen var galen på mer än ett sätt och än en gång springer jag runt och försöker vara på mer än ett ställe åt gången och därför missade många händelser under kvällen. än en gång lyckas Sandra bli letad efter flera gånger under kvällen. efter en kväll med mycket alkohol, städning, följa folk hem och öppenhjärtliga samtal kom vi alla i säng vid 6-tiden och jag känner nu på måndagmorgonen att jag har sovit alldeles för lite under helgen. är inte helgen till för att vila upp sig efter veckan och inte tvärtom?

grupp foto (Fabrece, Matt, Jag, Natasha,Tom)

killarna i huset (Phil, Matt,Matt,Kev,Tom)

(Fabrece,Natalie,Natasha,Fabienne)

är inte detta umi marketing? (Nimesh,Natasha,Jag)

the good old days

efter att en tjejkompis laptop blev stulen i veckan har jag bara tänkt på när min laptop blev stulen förra året, och på min gamla hårddisk med alla bilder från gymnasiet, högstadiet och studenten. jag gick därför in för att leta upp massa gamla bilder på Facebook, men på den tiden var det ju inte många som hade facebook. tänker då på min kära blogg och börjar hitta lite bilder......men helt plötsligt slår det mig att jag hade en annan blogg när jag var yngre och HA! jag hittade den. den finns fortfarande online. hittade massa gamla bilder, och alla dessa blogginlägg med tankar från en förvirrad tonåring. åh det är så kul att läsa igenom: soaddictedtoall.blogspot.com 

vill även låta er få några härliga skratt, så detta bjuder jag på! haha

Cosmo nostalgi

följde med mitt gamla företag Cosmo Entertainment för uttagning av nya entertainers för denna säsongen i Spanien. vi, jag och Geertje, gick upp tidigt på hotellet, hade en härligt lång frukost och satt och pratade gamla minnen. vi gick sedan bort till arbetsförmedlingen där uttagningen skulle äga rum. fixade salen så det blev tillräckligt med plats för gameshows och dans. exakt klockan 10 kom det en bunt med förväntasfulla Britter som alla vill ha en plats i företaget. nervösa och tillfixade så mycket det går och ändå klädda i träningskläder. jag var inte en utav dem längre. jag stod nu framför dem i min röda Nike-tröja med loggan Cosmo på bröstet och en namnbricka med namnet "Sandra". 

vi dansade, vi skrattade, vi diskuterade, vi tog ett beslut. på måndag får alla dessa förväntansfulla reda på vilka som blivit erbjudna ett jobb. vissa leende, vissa besvikna. i vilket fall, så var det en härlig grupp som vi mötte i Birmingham, och nu kan jag inte hjälpa det. jag saknar Cosmo, Spanien och livet som en entertainer. man levde i sin hotell/entertainer bubbla och det "riktiga" livet blev bortglömt och skrämmande. hela kvällen och hela morgonen har alla musikaler gått varmt på min musiklista.

varför slutade jag? jag kunde gjort en säsong till. kunde eller kan jag?

I keep on smiling

senaste veckan har varit fullspäckad. kontoret har varit tomt p.g.a en mässa i Berlin och vi var några som helt enkelt var tvungna att hålla ställningarna på kontoret. att sitta vid en datorskärm och skriva rapporter för skolan känns så fel. mitt gamla liv känns så långt borta. jag har gömt det långt bak i mitt inre och låtit det damma igen. 

i lördags slängde jag på mig mina pyjamasbyxor, träningsskor och satte igång iPhonen på högsta volym och bara gick. det var strålande solsken och värmen var ett faktum. promenaden blev längre än vad jag tänkt mig, eftersom jag som vanligt går vilse, så en planerad halvtimmes promenad blev 1 1/2 timme haha. jag fick iallafall min motion för dagen. söndagen avnjöts tillsammans med en nyfunnen vän på en uteservering med mexikansk mat och en massa vin. det var underbart att bara sitta där i solskenet och skvallra. avslöja alldeles för många hemligheter och många pinsamma skratt.

ikväll bär det av till Birmingham på uppdrag för mitt gamla jobb. det ska bli så kul att få stå på andra sidan rummet och komma ihåg hur nervös jag var när jag satt där och väntade på min audition. men det är imorgon!

för ikväll blir det middag, vin och övernattning på fint hotel med en utav min favorit holländare.

det går bra nu

även om allt är halvkaotiskt runt mig, med människor i min omgivning som har det jobbigt, allt går inte som jag tänkt mig, så känns jag unstoppable. allt rinner av mig, ingenting fäster.

jag har längtat efter att komma till det skedet av mitt liv då jag bara känner lycka och när motgångar blir tagna som en klackspark och jag förstår att världen inte kommer att gå under. mina misstag och motgångar är inte så farliga som jag hela tiden trott. vad alla andra tycker spelar inte så stor roll, för jag har ett fantastiskt support i min familj och mina underbara vänner. de vänner som finns där även fast jag oftast jag gör mitt liv mycket mer komplicerat än vad det kunnat vara, för att jag blir aldrig nöjd....

jag har inte bott helt fast i sverige på fem år och ändå kunna åka dit och känna att jag har ett liv, ett hem som väntar på mig där känns underbart. jag skapar hem och liv vart jag kommer.

jag kastar mig ut. jag vet inte vad som finns där jag landar och just nu känns det som hela charmen. jag vill inte veta, det blir mer spännande så

with my heart or my brain?

varför vill aldrig, eller iallafall oftast, huvudet och hjärtat samma sak. varför ska man gömma vad man vill säga och följa sitt huvud? varför kan man inte bara gå på känsla?

jag är inte van vid detta....att jag måste tänka. I'm not a thinker I'm a do'er.

mitt hjärta säger skit i alla regler och oskrivna regler: go for it! men huvudet och allt annat runt mig säger till mig att vara resonlig och inte rusa in i saker jag kommer ångra. jag måste lära mig att lägga band på mig själv och ha distans till saker och ting. jag fäster mig lätt vid saker, men går det inte som jag vill lägger jag det på en hög bakom mig och går vidare, själv.

jag är van vid att gå i trappor. att se mitt mål, att fortsätta gå och nå det, och efter det är det slätt tills jag möter en ny och går upp för den. just nu har jag hamnat på fel sida av rulltrappan, den går neråt och jag går uppåt. antingen åker jag med den eller så rusar jag upp och tar vad jag vill ha. just nu vet jag inte svaret.....frågan är ska jag följa rulltrappan eller ta mig dit jag vill?

trappor har ingen egen vilja du kan gå både upp och ner från samma, men rulltrappor är på väg någonstans och jag undrar vart den kommer ta mig....?

rosa fluffiga moln

min vardag är ett stot fluffigt rosa moln, en dröm jag inte vill vakna upp ifrån, en solig sommardag när man inte vill gå och lägga sig, en fest man aldrig vill ska ta slut. för första gången på länge trivs jag så bra med var jag är. människorna här är som mig. de är inte dömande. de skrattar åt mitt tramsande och mina barnsligheter. de vet att jag pratar alldeles för mycket och alldeles för snabbt, speciellt om jag har fått några glas vin. de tycker det är underhållande när jag pratar utan att tänka efter och sedan förbryllat försöker förklara mig ur vad jag sagt. dom kommentarerna kommer ofta och jag sitter ofta och skrattar åt mig själv, vilket alla tycker är underhållande. de vet ingen som skrattar så mycket åt sina egan skämt och pinsamheter.

sådant som jag bjuder på för att jag vågar vara knäpp, barnslig, konstig och vräka ur mig alldeles för många blonda kommentarer. jag älskar vad en utav mina nya vänner sa till mig igår, när jag just vräkt ur mig en konstig kommentar: Sandra du är varken knasig eller knäpp, du är unik.

måste tillägas att jag kände mig väldigt obekväm och blev illröd i ansiktet, men det var ett utav det finaste någon har sagt till mig. ingenting om utseende, ytligheter eller personlighet, utan bara att jag var unik.

jag tycker om att vara unik.

päronen på besök

 utsikten från restaurang paramount

båttrip på Themsen (varför ser jag så sleten ut...?) 

afternoon tea at Montague - on the gardens 

min alldeles egna flygvärdinna :) 

nästan hela jobbstyrkan, försök bortse från alkoholen i min hand och mitt alldeles för stora skratt

varför finns det inte en enda normal bild på mig....