No Regrets

det finns fortfarande en stark brinnande Hiphop tjej bakom den polerade ytan.

förstår inte hur man inte kan älska denna låten. kan knappt vänta tills Juni då jag får se honom live!

"I'm just being me"

"No regrets, no regrets, no point of crying over yesterday"

I can only look forward

jag kan bara se framåt. 

jag brukar alltid se tillbaka på saker som hänt, saker jag gjort, saker som sagts och folks förflutna.

men dom besluten har jag ju redan gjort, och hade jag inte gjort dem hade jag kanske inte varit var jag är idag. inte åkt dit jag varit. inte träffat folk jag träffat.

 jag kan inte döma folk för vad de gjort i det förflutna, speciellt om jag inte varit del utav det. 

jag tänker inte planera och organisera vad som kommer hända härnäst. jag kommer bara låta det ske.

jag kan bara se framåt, för bakåt är redan gjort.

det är gammalt och nu är nu.

random, just random

varför ska vi tjejer vara så jobbiga? varför måste vi över analysera allt? varför kan inte bara tankarna stängas av och vara avstängda? varför kan vi inte vara lite mer som killar och bara helt oförstående inte vara aktiva i omvärlden? varför kan det inte vara ombytta roller? att vi tjejer går runt i vår shopping, träning och dricka alldeles för mycket vin utan att tänka på killar eller pojkvänner, och sedan att killarna sitter hemma eller på jobbet och överanalyserar morgonen, kvällen och det oförklarliga sms:et från en tjej eller flickvän.


jag skulle inte bara njuta av tanken av att de måste leva med vad vi flesta tjejer tänker på, och analyserar hela dagarna, utan detta skulle kanske göra dem mer medvetna om vad de gör. jag ska göra precis som jag alltid gör.....gömma mitt huvud i sanden och ignorera mina tankar och omvärlden. leva i min bubbla och bestämma medvetet över den. jag kör mitt eget race och vill inte släppa någon in. det är alldeles för riskfullt och farligt. 

world record holder

jag och Brownie hav oss iväg till Thorpe park igår, en nöjespark precis utanför London. han skulle dit för ett PR-jobb för Dr.Pepper och fått fri biljetter, och man säger väl inte nej till något gratis, eller för den delen en nöjespark med en massa karuseller.

hela eventet var för att slå världsrekordet i hur många människor de kunde få plats med i ett par kalsonger, haha! jag skulle väl bara följa med som stöd, eller? NEJ, även jag blev indragen i kalsongerna, haha. slog vi rekordet? oooh ja! med hästlängder, så jag är nu med i Guiness world record book tillsammans med Dr.Pepper. Galen dag, eller?

varför alltid vara värst?

varför måste allt vara en tävling? varför måste man känna att man måste vara bättre än någon annan? det är vad jag fråga mig själv dagligen för jag har en tendens att göra allt till en utmaning och tävling. det är bra att utmana sig själv och att pusha, men ibland måste man bara säga nej. jag skyller på mitt tävlingssinne!

varje gång jag kommer till gymmet är det som att jag scannar rummet efter någon jag kan tävla emot. se om jag finner någon i min storlek och sedan göra alla övningar dubbelt så många eller med tyngre vikter. det låter väl helt okej? men ibland kommer jag till gymmet och in till kvällen klass och alla i rummet är killar. sist det hände kunde jag inte gå på nästintill en vecka. jag har aldrig i livet haft sådan träningsvärk. varenda muskel i mig skrek efter att få vila, men du vet vad man säger: walk it off

igår hittade jag ännu en motståndare, så vi får väl se om jag kan röra mig i mina högklackade spetsskor på galamiddagen ikväll, eller om jag kommer se ut som en gammal pensionär som glömt käppen hemma.

there is a first for everything

denna helgen har jag avverkat den första husfesten. jag har nu blivit officiellt introducerad som en rumskompis och jag har fått träffa mycket utav de "vanliga" kompisarna som kommer på festerna. alla namn jag har hört har nu fått ett ansikte och en personlighet.

festen var galen på mer än ett sätt och än en gång springer jag runt och försöker vara på mer än ett ställe åt gången och därför missade många händelser under kvällen. än en gång lyckas Sandra bli letad efter flera gånger under kvällen. efter en kväll med mycket alkohol, städning, följa folk hem och öppenhjärtliga samtal kom vi alla i säng vid 6-tiden och jag känner nu på måndagmorgonen att jag har sovit alldeles för lite under helgen. är inte helgen till för att vila upp sig efter veckan och inte tvärtom?

grupp foto (Fabrece, Matt, Jag, Natasha,Tom)

killarna i huset (Phil, Matt,Matt,Kev,Tom)

(Fabrece,Natalie,Natasha,Fabienne)

är inte detta umi marketing? (Nimesh,Natasha,Jag)

the good old days

efter att en tjejkompis laptop blev stulen i veckan har jag bara tänkt på när min laptop blev stulen förra året, och på min gamla hårddisk med alla bilder från gymnasiet, högstadiet och studenten. jag gick därför in för att leta upp massa gamla bilder på Facebook, men på den tiden var det ju inte många som hade facebook. tänker då på min kära blogg och börjar hitta lite bilder......men helt plötsligt slår det mig att jag hade en annan blogg när jag var yngre och HA! jag hittade den. den finns fortfarande online. hittade massa gamla bilder, och alla dessa blogginlägg med tankar från en förvirrad tonåring. åh det är så kul att läsa igenom: soaddictedtoall.blogspot.com 

vill även låta er få några härliga skratt, så detta bjuder jag på! haha

Cosmo nostalgi

följde med mitt gamla företag Cosmo Entertainment för uttagning av nya entertainers för denna säsongen i Spanien. vi, jag och Geertje, gick upp tidigt på hotellet, hade en härligt lång frukost och satt och pratade gamla minnen. vi gick sedan bort till arbetsförmedlingen där uttagningen skulle äga rum. fixade salen så det blev tillräckligt med plats för gameshows och dans. exakt klockan 10 kom det en bunt med förväntasfulla Britter som alla vill ha en plats i företaget. nervösa och tillfixade så mycket det går och ändå klädda i träningskläder. jag var inte en utav dem längre. jag stod nu framför dem i min röda Nike-tröja med loggan Cosmo på bröstet och en namnbricka med namnet "Sandra". 

vi dansade, vi skrattade, vi diskuterade, vi tog ett beslut. på måndag får alla dessa förväntansfulla reda på vilka som blivit erbjudna ett jobb. vissa leende, vissa besvikna. i vilket fall, så var det en härlig grupp som vi mötte i Birmingham, och nu kan jag inte hjälpa det. jag saknar Cosmo, Spanien och livet som en entertainer. man levde i sin hotell/entertainer bubbla och det "riktiga" livet blev bortglömt och skrämmande. hela kvällen och hela morgonen har alla musikaler gått varmt på min musiklista.

varför slutade jag? jag kunde gjort en säsong till. kunde eller kan jag?

I keep on smiling

senaste veckan har varit fullspäckad. kontoret har varit tomt p.g.a en mässa i Berlin och vi var några som helt enkelt var tvungna att hålla ställningarna på kontoret. att sitta vid en datorskärm och skriva rapporter för skolan känns så fel. mitt gamla liv känns så långt borta. jag har gömt det långt bak i mitt inre och låtit det damma igen. 

i lördags slängde jag på mig mina pyjamasbyxor, träningsskor och satte igång iPhonen på högsta volym och bara gick. det var strålande solsken och värmen var ett faktum. promenaden blev längre än vad jag tänkt mig, eftersom jag som vanligt går vilse, så en planerad halvtimmes promenad blev 1 1/2 timme haha. jag fick iallafall min motion för dagen. söndagen avnjöts tillsammans med en nyfunnen vän på en uteservering med mexikansk mat och en massa vin. det var underbart att bara sitta där i solskenet och skvallra. avslöja alldeles för många hemligheter och många pinsamma skratt.

ikväll bär det av till Birmingham på uppdrag för mitt gamla jobb. det ska bli så kul att få stå på andra sidan rummet och komma ihåg hur nervös jag var när jag satt där och väntade på min audition. men det är imorgon!

för ikväll blir det middag, vin och övernattning på fint hotel med en utav min favorit holländare.

det går bra nu

även om allt är halvkaotiskt runt mig, med människor i min omgivning som har det jobbigt, allt går inte som jag tänkt mig, så känns jag unstoppable. allt rinner av mig, ingenting fäster.

jag har längtat efter att komma till det skedet av mitt liv då jag bara känner lycka och när motgångar blir tagna som en klackspark och jag förstår att världen inte kommer att gå under. mina misstag och motgångar är inte så farliga som jag hela tiden trott. vad alla andra tycker spelar inte så stor roll, för jag har ett fantastiskt support i min familj och mina underbara vänner. de vänner som finns där även fast jag oftast jag gör mitt liv mycket mer komplicerat än vad det kunnat vara, för att jag blir aldrig nöjd....

jag har inte bott helt fast i sverige på fem år och ändå kunna åka dit och känna att jag har ett liv, ett hem som väntar på mig där känns underbart. jag skapar hem och liv vart jag kommer.

jag kastar mig ut. jag vet inte vad som finns där jag landar och just nu känns det som hela charmen. jag vill inte veta, det blir mer spännande så

with my heart or my brain?

varför vill aldrig, eller iallafall oftast, huvudet och hjärtat samma sak. varför ska man gömma vad man vill säga och följa sitt huvud? varför kan man inte bara gå på känsla?

jag är inte van vid detta....att jag måste tänka. I'm not a thinker I'm a do'er.

mitt hjärta säger skit i alla regler och oskrivna regler: go for it! men huvudet och allt annat runt mig säger till mig att vara resonlig och inte rusa in i saker jag kommer ångra. jag måste lära mig att lägga band på mig själv och ha distans till saker och ting. jag fäster mig lätt vid saker, men går det inte som jag vill lägger jag det på en hög bakom mig och går vidare, själv.

jag är van vid att gå i trappor. att se mitt mål, att fortsätta gå och nå det, och efter det är det slätt tills jag möter en ny och går upp för den. just nu har jag hamnat på fel sida av rulltrappan, den går neråt och jag går uppåt. antingen åker jag med den eller så rusar jag upp och tar vad jag vill ha. just nu vet jag inte svaret.....frågan är ska jag följa rulltrappan eller ta mig dit jag vill?

trappor har ingen egen vilja du kan gå både upp och ner från samma, men rulltrappor är på väg någonstans och jag undrar vart den kommer ta mig....?