det känns så tråkigt att säga, så tråkigt att se och uppleva. hela denna veckan har varit i besvikelsens tecken. känslorna har gått i ett virrvarr och jag känner pressen och stressen som ligger under ytan. vet knappt inte i vilken ände jag ska börja. orken finns inte kvar. jag längtar till denna skolterminen är över. jag längtar efter att få känna mig lugn och tillfreds.
nu när jag haft det som svårast och tuffast, har en utav mina närmaste vänner varit på besök, men jag har blivit bortglömd. det känns orättvist. det är som ett barn med sin favorit leksak. en dag tappas den i affären och blir aldrig återfunnen. aldrig letad efter. aldrig frågad efter. inte saknad. vad är meningen med att vara där, alltid, om personen inte är villig att göra samma för dig?
min lärodom för denna veckan är att gör det inte! man måste ta hand om sig själv. dra sig undan från saker som gör ont och försöka hitta de positiva, saker som man mår bra av. vissa människor mår man inte bra av och då ska man nog låta det vara. vända sig om och gå. försvara sig själv för att behålla sitt inre och inte brytas ner till någon man inte är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar