Känns som att jag tittar på mitt liv genom ett glas, att jag inte riktigt har grepp över vad som händer och att jag själv inte kan påverka det. Det är som att livet rinner ur mina händer, som om det inte fanns där. Att det kan finnas så mycket vilja att allt istället låser sig och ingenting händer, att livet stor still i rörelse. Jag står still men livet rör sig.
Om jag inte skulle tala skulle någon annan tala, om jag inte fråga skulle någon svarat, om ingen fråga skulle jag säga? Vill man gömma sig? Finns det en del av dig eller vissa saker som du inte berättar, saker du vill inte ska bli sagda. Varför berättar man för vissa men inte för andra? Är det av ondo eller av bristande tillit, eller av båda.
Dessa djupa tankar som man bara tänker när man står vid ett vägskäl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar